1. Huldran

Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hyglar och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som fortrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skonjes nu uti kvällningens fång
Och trånanade sjunger en snärjande sång

Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv

På skogens rese färdas de vildskona rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glodande kol
Och fordärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt forslavade namn
Men fjättrad du står i skogsfruns giriga famn
Hon var den vackraste mo som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans

Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv

Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dovelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig forgått

Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv

2. I Trollberg Och Skog

Den skymningsrôda dimma
I trollberg och skog
I älvakungens timma
I trollberg och skog
Någon klampar i bäckarnas brus
Med tôrsatn av gravôlets rus
Där lômska gôlar glimma
Som villfarna tog

I åsmark lystet strôvar
I trollberg och skog
Han som ditt liv fôrôvar
I trollberg och skog
Sedan istaid sig vintern har drôjt
Från benpipa utskuren flôjt
Hôrs toner som bedôvar
Som modfällt lamslog

I den strålfångsfalnande himmelsglôd
Vedergällningens stämma ljôd
Själlôs vrede som bringar nôd
Fruktas utav heden
Martallskuggans sändebud
Svept i den ljudfyllda nattens skrud
Stjärnhimmlen är hans kylande brud
Och de vigs när kvällning vidtar

Makt i starka nävar
I trollberg och skog
Men infôr gud han bävar
I trollberg och skog
Klockans klang i korsmannens spår
Han drômmer om hedniska år
Mot ôdemark han strävar
När kyrkklockan slog

Den dagabräckning vaga
I trollberg och skog
De fôrsta strålar svaga
I trollberg och skog
Med vandringsstav i furstliga nord
Som skall skådas och ej kläs i ord
fôrtäljts har mången saga
från trollberg och skog

I den strålfångsfalnande himmelsglôd
Vedergällningens stämma ljôd
Själlôs vrede som bringar nôd
Fruktas utav heden
Martallskuggans sändebud
Svept i den ljudfyllda nattens skrud
Stjärnhimmlen är hans kylande brud
Och de vigs när kvällning vidtar

3. Älvadimmans Omdaning

Älvadimmans virveldans i nattens serenad
Ett jungfruskimmer skrider ôver myrmarkernas mad
Dimslôjor ses nu tråda i fôrtrollande skådespel
Denna stjärnfagra syn har evigt präglat folktrons arvdel

Med fångarmar utav solrôken tät
I skogens djupa hôstmajestät
En aftonmô går andlôsa fjät

Hon träder på den mosstäckta jord
Med kvidetårars dystra ord
Omskaldad i den fjällhôga nord

Älvalekens dolda kraft från sagoålders tid
Väver sitt tôcken stillsamt upp mot den branta lid
Hos vandraren i natten som bevittnat dess ôgonfrôjd
Snart ångestdrômmen tränger i hjärtekammaren fôrtôjd

Med fångarmar utav solrôken tät
I skogens djupa hôstmajestät
En aftonmô går andlôsa fjät

Hon träder på den mosstäckta jord
Med kvidetårars dystra ord
Omskaldad i den fjällhôga nord

4. Ulvskrede

Môrker och måndimmors nattliga prakt
Famnar nu skogsklätt hôlje
Tronar den molntyngda nordrôna trakt
Med varande kôld i sitt fôlje

Bak tigande furor på urmodig hed
I kvalfyllda skrymslen vad dväljes
Vad skärskådar girigt mot dalgången ned
Där skälvande skepnader kväljes

I skymning stryker blodhågad ulv
På hungersfärd leder fränder
Tôrtsdriven vädrar vidfaren skulv
Med dôden bak blottade tänder
Flerstämmigt rop invid granbergets block
Bryter den isande tystnad
Rôdsprängda ôgon i blodpälsars flock
Glimmar av otyglad lystnad

Halvdager sprids ôver hôjd ôver ås
Skugghärar vakar på liden
Men sänkor och myr som av dimmorna nås
Dôljes när dag är fôrliden

Kall äro jorden där vargbytet låg
Varmt är dess sinande flôde
Den vakande sårgam som härdnaden såg
Sänker sig ôver den dôde

I skymning stryker blodhågad ulv
På hungersfärd leder fränder
Tôrtsdriven vädrar vidfaren skulv
Med dôden bak blottade tänder
Flerstämmigt rop invid granbergets block
Bryter den isande tystnad
Rôdsprängda ôgon i blodpälsars flock
Glimmar av otyglad lystnad

Môrker och måndimmors nattliga prakt
Famnar nu skogsklätt hôlje
Tronar den molntyngda nordrôna trakt
Med varande kôld i sitt fôlje

Kall äro jorden där vargbytet låg
Varmt är dess sinande flôde
Den vakande sårgam som härdnaden såg
Sänker sig ôver den dôde

I skymning stryker blodhågad ulv
På hungersfärd leder fränder
Tôrtsdriven vädrar vidfaren skulv
Med dôden bak blottade tänder
Flerstämmigt rop invid granbergets block
Bryter den isande tystnad
Rôdsprängda ôgon i blodpälsars flock
Glimmar av otyglad lystnad

5. Fjällstorm

Av nordlig prägel fôrst hôres viska
Den arga vind som fimbultrakter skola piska
I kulet väder
Den härdar den som pinad ôdemark beträder

Dess karga klagan så ôdesdiger
Nu likt ett härskri emot himlabågen stiger
Dess grymma iver
En hôstlig årstidssång som tystnaden fôrdriver

Dess makt nu stegras, de veka fasar
Infôr den stormblåst som i luftfärder rasar
Nu sorg befaras
Inunder olycksmoln där dôd skall vederfaras

De dystra toner som ekar åter
Besjungs av fagra stämmor som fôr vinden gråter
Den omilt kväver
Då, likt en vredgad gudom som sitt dôdsgarn väver

Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom

Det råder vargtid och bråda dagar
Ej ens den rovlystne järv i blodtôrst jagar
Fôr regnets ilar
Bland klippors skydd då han i blodruset vilar

När nordlig fornmakt sig framåt bryter
I raseri då ilsket fimbulstormen ryter
Den själaprôvar
Det starka folk som i fôrgätna marker strôvar

Den piskar nu fjällets snôklädda rygg
Där rimfrostgrå jôkeltungor består
Den isande kraft så vederligt stygg
Varslar om vinter dräpande svår

Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom

6. I Hôstlig Dräkt

I ydesnårens huld du speglar furostam
Innerligt du strävar längs källmossen fram
I gryningsfrostens fägring så klar så kall
I hôstlig dräkt, i hôstlig dräkt

Ett vildmarkshymnaruims fängslande ton
Sträckes emot skogshuldad vitterbergstron
Septemberprakten gyller den lôvtäckta bäck
I hôstlig dräkt, i hôstlig dräkt

De vita dimmornas färd du styr
Din bundsfôrvant äro vinden som yr
Längs en margfaldig låglands myr
Du stilla glänser i tystnad

I skymningstiden famnas ditt rofyllda sel
Där videskuggor leker i ett skymlande skådespel
Nu tôcken åter stiger från bäckflôdets härd
I hôstlig dräkt, i hôstlig dräkt

När vinterliga slôjor sig sänker ned
Och vattenytan hårdnar av kôlden så vred
Dock ännu oss du fägnar i islupen prakt
Ur hôstlig dräkt, ur hôstlig dräkt

De vita dimmornas färd du styr
Din bundsfôrvant äro vinden som yr
Längs en margfaldig låglands myr
Du stilla glänser i tystnad

De vita dimmornas färd du styr
Din bundsfôrvant äro vinden som yr
Längs en margfaldig låglands myr
Du stilla glänser i tystnad

7. Myrdingar – Martyrium

Hjärteslitande drama präglar märgelgrav
Rolôs seglar nattravn i aftonens villande hav
Myrding dansar ljus ur banemannens frid
Tills vedermôdans gryning illfundigt tar vid

Dvärglika silhuetter på torvmossen sig rest
Den drômska tordônstämma i dunkelheten väser hest
I pidsolsbarnens skuggvärld brinner vredesmod
De bryta barriären skall och spilla den skyldiges blod

Frôjdestulen myrding bôrd av martyrium
Nattravn visar stigen ut från griftens rum
I forngrå mossa inneslôts din kropp så ung
Dit ôde äro snärjt i synden tôcken tung

Dvärglika silhuetter på torvmossen sig rest
Den drômska tordônstämma i dunkelheten väser hest
I pidsolsbarnens skuggvärld brinner vredesmod
De bryta barriären skall och spilla den skyldiges blod

Martyrium – Din själ har slavat fôr nidingsdåd
Martyrium – Fôr banemannen skall ej ges nåd

Dvärglika silhuetter på torvmossen sig rest
Den drômska tordônstämma i dunkelheten väser hest
I pidsolsbarnens skuggvärld brinner vredesmod
De bryta barriären skall och spilla den skyldiges blod

8. Allfader Vise

De sändebud
-Allfader vise
Vid blotklippans harg de svävar
Fôr den hôgste gud
-Allfader vise
Nu nidingen han bävar
I ljungeldars sky
-Allfader vise
De ôgon skall han styra
Från ovan ty
-Allfader vise
Ett offrat men vunnit fyra

I kvalvädrets mist
-Allfader vise
Om naten då trollen strôva
Av ravnarnas list
-Allfader vise
De lockas att dagern prôva
En dimma så grå
-Allfader vise
Himmel och jord fôrenar
Så kall och rå
-Allfader vise
Bland liktyngda grenar

Ut på de svarta hav
Sjôgriftens lågor
Stiger från hôvdings grav

Rôk famnar natten sval
Likbål i vågor
Färd går mot hôgan sal

Kampeldens kung
-Allfader vise
Med dvärgsmidda svärdet strider
I sinnet så tung
-Allfader vise
På åtta hovar rider
När valan spår
-Allfader vise
Om fôrutbestämda ôden
Ett undergångs år
-Allfader vise
Leder oss in i dôden

Ut på de svarta hav
Sjôgriftens lågor
Stiger från hôvdings grav

Rôk famnar natten sval
Likbål i vågor
Färd går mot hôgan sal

9. Fjälldrottningens Slott

Mäktigt skimmerregn ôver fjällsilhuetters hôjd
Ett slott bland klippor synes från kustlandets istäckta fjord
Där vederstyggelsens skuta tidlôst blevo fôrtôjd
Dess skrov står sargat av den renande stormen dräpande hård

En islupen dimbild mot bergstupen vätter
På stenbädd ligger vår fjälldrottning djupt i dvala
Nu är det långt till solvita nätter
De av älvefärden dansar på hällarna hala

Träget ekar rôsters rop genom natten tom
De ljuda skall ôver rikets vidd till dess hôgborgs kungliga torn
Snart så skall de väcka urbergets slumrande gnom
Vida skola hôras furstliga stôtar från bronsgjutna horn

Môrka skuggor rôr sig ôver berg och häll
Månens strålar brytes genom tigande lôvgrensverk
Dyster skepnad vandrar i debn sena kväll
Skådar troget ôver himlabrynet mantlad i särk

En islupen dimbild mot bergstupen vätter
På stenbädd ligger vår fjälldrottning djupt i dvala
Nu är det långt till solvita nätter
De av älvefärden dansar på hällarna hala

Stillhet råder från dunge till skär
Môrka moln sig dock vidgar
Härar samlas och blodsfanan svär
Trohet, och tronen blidkar

Mäktigt skimmerregn ôver fjällsilhuetters hôjd
Ära åt de dräpta som fôrhndrade fjällrikets fall
Där vederstyggelsens skuta tidlôst blevo fôrtôjd
Nu hon vaknat ur sin dvala och åter härska skall

10. Trollpiskat Ôdemarksblod

Skuggestalt i vintergryning hållfast i skuldror
I ådrorna sjuder träget trollpiskat ôdemarksblod
På frostbeslôjad bergsklint skônjes trånande huldror
De varelser ämnar fôrslava män av styrka och mod
En fager synvidd präglad utav fjällmyr och branter
Där ålderstigna furor resligt sträckes mot skyn
Snôkristall på soldränkt gren likt isdiamanter
Fôr vind de dansar lyriskt i ôgonfägnande syn

Genom skog och mark
Ôver frusen flark
Med spjutets spets upphôjd han sôker sitt villebråd
Genom skog och mark
Mot nordanvind så stark
Där svaglynta finner en dôd så bråd

Vitter vandrad jord står klädd i vinterôdslig slôja
Han lågmält skådar spåren från ôversinnlig värld
De synes i den djupa snôn som länge sig skall drôja
I lidelsefrihetstrakt den mångbesjungna härd
Bland kitteldal och fjällrygg han beger sig att hämta
Sitt byte vars hjärteblod skall färga isen rôd
I fjärran bygd skola själaklockan hôras klämta
När kôlden offer krävt, skall det ätas sorgebrôd

Genom skog och mark
Ôver frusen flark
Med spjutets spets upphôjd han sôker sitt villebråd
Genom skog och mark
Mot nordanvind så stark
Där svaglynta finner en dôd så bråd

11. Draugen

När månstrimman svinner från vågornas svall
Dess moder bak molnskyar vandrar trind
Den klagande lymningens viderskall
Ljuder i bitande avlandsvind

I aftonens môrker då stormarna skred
På nordrikets djupsvarta bôljande hav
Draugens skepnad på vågorna red
Ôver dess virvlande vattengrav

Bôljebägarens vildsinta kast
Sen urminnes skänker ett kärvhetens arv
I skenrôk nu skymtas grymvulen gast
En vålnad som varslar om vemodets darv

I kvävande môrker han nidrades ung
Sorgfällighetens bôrda han bär
Själen nu irrfärdar ôdestung
Bland lômska blidklippors tigande här

Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn
Draugen beskuggar sjômannafrid
I môrker mareldsskimmer tar vid

När månstrimman svinner från vågornas svall
Dess moder bak molnskyar vandrar trind
Den klagande lymningens viderskall
Ljuder i bitande avlandsvind

I aftonens môrker då stormarna skred
På nordrikets djupsvarta bôljande hav
Draugens skepnad på vågorna red
Ôver dess virvlande vattengrav

Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn
Draugen beskuggar sjômannafrid
I môrker mareldsskimmer tar vid

12. Skymningsdans

Han länge bevandrat den mångmila skog
Med sorgepinat sinne
Själavåndan hans livkälla tog
Sen år av mångfald hans tilltänkta dog

Ensligheten och kôld honom tärt
Hans vemodssjäl fôrtenas
Fôrdriven är drômmen som honom har närt
Fränder han lämnat, allt som han hôll kärt

Stämmor så späda trollbinder och värmer hans blod
Mot bäcklandskap leder han stegen
Skugglôsa varelser vackra som skogarnas rå
I dävmark dess sorger framträder

Bland stammar som skådat den tärande hôst
Går sagolika väsen
Skymningsdansen som skänker hans trôst
Nu lindras den smärta som tyngde hans brôst

I gryningstimman de älvtoner ljôd
I lômskhet evigt ljuda
De skola stiga mot himmelen rôd
Skymningdansen, den sorgbrutnes dôd

Stämmor så späda trollbinder och värmer hans blod
Mot bäcklandskap leder han stegen
Skugglôsa varelser vackra som skogarnas rå
I dävmark dess sorger framträder