1. Far Åt Helvete

Far åt helvete
Jag vill aldrig se er igen
Era tomma blickar och gapander kaftar
Far mig att må illa
Era intellektuella yttranden
Är prov på andlig mongolism

Era stinkande kroppar
Är viljelosa slavar under era lustar
Era hjärtan är tomma skal
Självbedrageriets fästningar
Självgodhetens högborgar
Och av inget värde

Pladdrande tungor och smackande käftar
Ni är inte värda luften ni andas
Marken ni går på blir otjänlig
Kvinnor och barn, unga män och åldringar
Fall på knän och mottag er dom
Far åt helvete!

Hör ni sanningen?
Den låter som en dom
Tro aldrig
Att ni är något värda
Låt hoppets vingar
Förgås i flammor

Ovan alrunan, under galgen
Ägnar jag er en sista tanke
Förvissad om att den yttersta dagen nalkas
Mottar jag den dystre gästen
Vem av er skall han drabba först

De som är födde till at drunkna
Behöver icke frukta snaran
Och drunkna skall ni
I ett bråddjupt hav av eld och etter

Dies irae, dies illa,
Solvet saeclum in favilla

2. Jag Spår Fördärv

En sjukdom obotlig, en pest otyglad
Detta är allt vad vi gör dig
Förlåt oss icke för våra synder, ty vi kanner dem
Förgåt ej vad vi gör, ty vi minns vål vad vi gjort

Slå oss ned på böjda knän
Låt din dom falla över oss
Låt det regna över oss i årtusenden
Dränk oss i dina tårar

Vi är blott en cysta, blott en svulst på din kropp
Vi är blott ångest, blott kvalm på din själ
Ett skammens arv vi skapar
Ett skammens arv vi lämnar
Vår avkomma åvslutar vårt verk

Generation efter generation fostras till hemgång i ditt hus
Så som til dan har forseglats –– försegla också vår

3. Farsotstider

Blodet strömmar från blotande ryggar
I ett botgorar tag mot ett oblitt öde
Flagellanternas hungrar ödesvrål
Ekar högt i en klagande jämmerdal

Ty prygel skall sjungas som botandende psalm
I olycksbringande farsotstider
Den fagra men oblida pesten skall kurera oss
En spegelbild av ett gisslartåg
I olycksbringande farsotstider
Askan ska strö i vinden på den svarta dödens gästabud

Från stad till stad, från by till by
En vördnad visas piskan och dess folk
Deras framförvarande ödesvrål
Ekar högt i en klagende jämmerdal

Pastore inscio –– i socknes dödsbok blott tomma blad
Sista vilan har kommit, feber och smärtar har gått i grav
Pastore inscio –– All ömkan och elände nu förbytts
Sista vilan har kommit, i samklang allting ekat ut

4. Höst

Livets färger är oss blott till låns
Rodnaden på din kind
Hårets vackra sken
Och dina levnadsglada ögon
Kommer alla att blekna

Grått, grått
Allt blir till mull
Grått, grått
Föda åt maskar, allt vi är

Livets höst komt tidigt
Någon vär minns jag ej
Sommaren varade blott en stund
Ett ögonblickes bitter glädje

Livets höst komt tidigt
Någon vär minns jag ej
Sommaren varade blott en stund
Ett ögonblickes bitter glädje
Innan hösten kom för gott
Allting bleknade, allting dog
Skogarna väcktes inte till liv i ett eldlikt skimmer
Ty ett töcken sänkte sig over världen
Och stal livets färger

Livets höst är inte frisk av nordan
Ty vinden bar med sig en doft av gravgårdars mylla

5. Själavrak

Piskad av självföraktet, förgiftad in till roten
Trasig och bruten, livets lusta vilse
Ända strandad... vidrigt

Någonting pulserar djupt i själen, det talar till mig
Viljan som klamrar sig fast, glöden som aldrig slocknar

Irrgång, irrgång... själavrak
Irrgång, irrgång... själavrak

Förvriden, böljande minnen tynar
Inre syners virvelstormar avtar

En världsbild bryts sakta ned
Likt multen sjunkande drivved
Sänks jag sakta ner... ner

Ner till avgrundens hånande insikt,
Men svaret försvann framför mig

Åren passerar men känslan är kvar
Tomhetens grava faktum...
Ihålighetens döda sträckvidd

Orörlig, hårt bunden
Ända far jag fram, i hjärnans labyrint...
Irrgång... själavrak
Orörlig, ända far jag fram
Förlist i illviljans hav

6. Elddagjämning

Avlade i mörker och köld
Inga goda väsen välsignade vår vagga
Ett kainsmärke bränt i vårt kött
Ensamhet är vår följesven

Ett öga till Mimer, en hand i ulvens käft
Riv gammal fästning, ge plats åt ny borg
Vägen till visdom, en smärtsam väg
Vaknade, lidande, klarhet

Vårt öde beseglas når vi glömmer vårt kall
Själars vinter, ljusets fall
Djupt ner i jorden görs urbergets sång
Elddagjämning, vedergällning, undergång
Våra sår i brand, de av värsta sort
Himlen rämnar, liv rycks bort
Djupt ner i jorden görs urbergets sång
Elddagjämning, vedergällning, undergång

En otyglad urkraft, en glödande runa
Thurisaz, symbolen for jättesläkt
Katharsis, en rening där krafter födas
Fjättrad i bojor sen urtid, sen eon

Pulserande magma, en skärseldslaga
Likt världssträded tråna mot skyn
Den vilda kraften, som världen skapat
Kaos, mörker, transformåtion

7. Baldersbalet

Världens oskuld vilar tryggt på det vigda bålet
Allt som andas, allt som sörjt ryser i plötslig kyla
Blodröd sjunker solen, fjällens skuggor växa
Och högt i askens krona susar tidens höst

Vi har samlats här i sluten ring
Kring en likblek gud som om livet bragts
Når dagen lida mot sitt slut
Skall flammor stiga mot himlens fäste

I sorgens timma på sorgens dag, stiger fadern fram
En fridlos fasas verop, som ur dvala facklan höjs
Ett sinne tyngt av kvalfull kvidan, en gåta utan svar
När stormen stämmor ekat ut, vad viskas till den döde?

Det som ingen trott, det som inget vetat
Fann den vise, vad han fjärran letat?

8. Tiden Läker Intet

Det förflutnas fogdar kräver räfst!
Primae Nocte på jungfrutankar
Morgondagen faller för gårdagens lie
Men ingen pil kan Munin fälla

På framtidens halshuggna lik
Tronar ett fördom praktfullt rike
Ett rike vars vålnader styr dagens handlingar
Med bladet på min strupe styr de min blick

Tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor
Samma moln skymmer samma himmel
Bev åpnade äro förlidna fasor
Samma baneman väntar kring samma hörn

Den snö som föll i fjol
Ligger alltjämt kvar på marken
Gryningssolens veka strålar kämpar lönlöst
Mot minnenas Nifelheim

Tillvarons eftersmak är bitter
Nar hågkomsten har Hel som älskarinna
Morn, Tope och Otale håller hov
Vredgade herrar över ett gramset sinne